elinimalmoe

Det inser jag så väl.

Men först, börjar med att varna min pappa, läs inte vidare nu om du inte är beredd på riktigt jobbiga känslor, för:

VÅREN kom idag! Jag som skrev som varmt om den ljuva våren igår och idag besannades min dröm. Stanna kvar är du snäll. Nu räcker det med kall luft och snö i drivor. Nästan all snö är borta och på köpet tonvis med hundpoop överallt (ja ursäkta, men det är faktiskt precis så, så j-a äckligt! som om varenda människa med hund skiter i att ta upp just den ja, skiten), fåglarna vadar omkring på isen som hänger sig kvar lite till på ån och glider sen ner i vattnet och verkar lyckliga dom med, det är varmt och skönt och solen riktigt steker. Ljuvligt. Jag och min kille tog en skön promenad. Hade med oss lite jordnötter till fåglarna men med ens jag skriver det så inser jag hur fel det verkar, är jordnötter rena rama döden för små fåglar? Klarar dom av tugga och sen matsmälta nötterna? Killen tror ju att jag går in för att hata djur allt som oftast, han är ute och cyklar, jag älskar djur, i allafall några av dem... så han tror väl detta var en planerad aktion från min sida, men är det så då? Är jordnötterna farliga för fjäderfäna?

En vårlig bild!



När våren kommer rannsakar jag alltid mig själv och mitt liv, som om en nystart tar vid och nu ska jag berätta vad jag genast tänker på denna första vårdag... inga nyheter direkt... men detta året ska jag i allafall söka utbildning till hösten. Ok, nu kanske jag är lite snabbt ute med detta, har inte kollat om det är programstart detta året ens. Men nu utgår jag från det och det är nämligen så att jag ska söka till en författarutbildning i Lund. Då så. Och sen ska jag bli duktig pianist och sjunga i kör. Det tror jag skulle göra mig gott... Det har jag ju tänkt så länge! Så dum man är mot sig själv som aldrig får den där lilla skära knoppen till tumme ur! Jag borde börja i Yoga också (hihihihihihihi funny... DET om något är ju en nyhet... mest en uppläxning till mig själv om hur mycket jag tjatar och maler men inte gör nåt åt det... usch så tragiskt).  

Det har hänt mycket och egentligen ganska lite om man tänker efter, den senaste tiden... men det är ju så ibland att ibland sker ju saker som verkligen skakar om tillvaron (och det här är verkligen mitt signum att skriva om omskakande händelser på det mest rafflande kryptiska vis och undanhålla nästan allt för er som läser... men jag behöver inte vara övertydlig, jag behöver inte berätta ALLT i detalj... mina ord som må tyckas bristfälliga men som ändå når er får vägleda känslan och that is it). Lyckliga som ledsna stunder drar förbi och ibland så fort att man inte hinner fatta vad det var som egentligen hände. Men, den senaste tiden har fått mig att inse och förstå att värdera det jag har ännu mer... men också att längta ännu mer. Det kommer bli en tid framöver av funderingar, kring rätt och fel osv.

Men summan av kardemumman!

Nu vill jag sattsa mer på mitt intresse i livet, skrivandet, och jag SKA byta jobb och kanske får jag drömma om en ny karriär, men i alla fall lämna det som gör mig så bitter på grund av pisslön, dåliga arbetstider, otacksamhet osv, osv. Listan kan göras längre. Där jag är nu trivs jag till 90% på grund av mina kollegor. Det är ett jobb, det ger mig lön, men min profession, det är inte jag helt enkelt. Förlåt om jag sticker någon i ögonen nu. Men mest sticker jag nog mig själv i ögonen för jag inser att det blir småt patetiskt att bara skriva om såna här drömmar men att aldrig få förvåna er och mig själv med att skriva orden: JAG GJORDE DET! JAG SLUTADE PÅ JOBBET OCH JAG KOM IN PÅ DEN UTMANANDE UTBILDNINGEN JAG VILL GÅ OCH SOM JAG OCKSÅ PÅBÖRJAR MED ETT BRINNANDE INTRESSE!

Här är en liten nyhet i allafall. Vi ska flytta ihop, det blir nog ( ja jag skriver nog, för det var väl ingen som trodde på ett beslut ristat i sten här... gällande val av våning är det inte helt solklart än) här i denna fantastiska kåk med tillhörande garden:




/för evigt din

Vi har i allafall varandra. Det är bra.

Nu är snart februari månad slut också. Det tickar på, tiden rör på sig och vi närmar oss vår. Bara de senaste dagarna har snön smält undan som bara den i Malmö city, så jävla underbart. Man kan gå på jämn mark, ej kuperad och svår mark. Man kan cykla utan sladd än här än där. Det är liiite mildare i luften också, men ännu kallt och burrigt. Mössan och vantarna åker såklart på, det är ju faktiskt inte riktigt ännu dags att sluta med det. Men i mars räknar jag blint med värme och soliga dagar. Fåglara sjunger ju redan nu varje morgon och lockar fram den som bara dom kan, "vår vår vår" sjunger dom, och med våren, ja då ska allt bli bra igen. Då kommer lyckan till oss och värnar om oss. Igen.

Usch jag vet inte vad jag ska börja, så slutar istället.

Kort och gott.

På filmen Where the wild things are. Vad tråkigt det är då det blir så!
Ibland gör jag så, innan jag sett filmen, att jag bygger upp filmen i mitt eget huvud och tror att det ska bli precis SÅ. Men så blir det inte riktigt preeecis så och usch så besviken jag efteråt känner mig. Blev nästan inte i huvudtaget berörd. Klart, berörd blev jag... men långt ifrån så mycket som jag trodde att jag skulle bli. Alla recensioner har ju varit strålande! Men något fattades, för mig. Ville väl för mycket antar jag. Rent visuellt såklart en fantastisk film. En saga om ensamhet och utanförskap. En saga om välvilja och mod till förändring. Osv... Se den själva och bedöm själva. Den är helt klart sevärd. Men det bidde inga "goosebombs" hos mig. Inte ett enda.

MEN för att vända detta till något positivt nu vill jag däremot tipsa om musiken. Ett fantastiskt bra soundtrack!

Solen går upp mellan hustaken på lördagmorgonen den 30 januari på
ett hotell i Stockholm city.
Kände mig så lycklig över att vara där och då och insupa allt som är
vackert i livet.

 
Puss min fina. Du och jag.

Efter tre väldigt sköna dagar i huvudstaden tillsammans med den jag är väldigt kär i är jag nu tillbaka i Malmö. TACK åter igen TACK mamma och pappa för att ni ordnade det så fint åt oss. Lyx.

Februari månad är nu kommen och imorse insåg jag att det är 3 veckor kvar tills allt ska vara klappat, kirrat och klart. Jösses vad det speedar på mitt hjärtas slag och tankarna far i hejdundrande fart. Måste planera mera och arrangera mera. Rob läser inte denna blogg (tror jag eller så myglar han) men ändå: NU MÅSTE VI SÄTTA IGÅNG PÅ ALLVAR!

Jobbade ikväll fast jag egentligen inte skulle ha jobbat och är fylld av dåligt samvete nu då jag kommit hem... händer inte ofta... gentemot mitt jobb... men jag känner att jag inte presterade nog. Sjuksköterskan som högpresterande och ambitiös känner vi ju alla redan... Men då det är precis tvärtom. Lat, seg och trött efter en alldeles för skön helg... Och nu dåligt samvete... eller mer, skamsenhet kanske. Får jobba på jävligt bra nästa gång jag jobbar helt enkelt. Nu väntar kurs i dagarna två dock. Alltid skönt... och slappt... så det passar ju mig bra.