På väg till skåne.
Det ska bli skönt att komma hem till den "egna" sängen (variant stor) och givetvis skönt träffa min kille igen (även om det inte var så många dagar sen, men ändå saknas du) och vännerna. Men det är alltid med vemod jag måste lämna mor och far där uppe i norr. 100 mil är så jävla långt. För långt. Tänk om vi haft förmånen att kunna hälsa på varandra lite oftare, lite mer på vardaglig basis. Kanske i framtiden?
Sista kvällen hemma hade jag och min far restaurang- och bio date men min mamma fick tyvärr jobba istället. Det var väldigt trevligt även om jag under middagen fick ännu mer insikt om att jag nog måste byta jobb, och det ganska snart... det är ju så klart bra med insikt men lite tradigt att börja på ny kula IGEN... Det sliter det med. Komma ny till en arbetsplats med nya rutiner, nya kollegor osv... Men sittandes här på tåget har jag faktiskt slängt in en arbetsansökan!
Filmen Avatar var i allafall filmen vi såg. Grymt bra och det var synd att vi inte kunde se den i 3D. Men det var väldigt spektakulärt ändå. Fantastiskt visuellt och vilken vacker saga sen! Jag undrar om små små stjärnor glimmar till i mitt ansikte också då jag ser på min älskling i mörkret?
Sista dagen imorgon på detta året, som helt enkelt summeras: ett bra år.
Gott nytt 2010!
Snackis.
Är den så bra som "alla" säger?
Imorgon tar vi reda på det helt enkelt.
Jag är världens lyckligaste tjej.
Men även tack vare mina föräldrar förstås!
Men tror att vi lätt faller in i vår töntiga kärleksbubbla och omvärlden får kanske lite svårt att tränga in ibland. Hihi. Men tillåter oss att njuta till fullo för det här är underbart.
Dagarna sedan vi kom hit till norrland har gått väldans fort. Anlände sent den 23:e. Sedan var det i ett naffs julafton. Långpromenader i snön, lagat mat mat mat, mys mys mys, julklappsutdelning och film sent in på småtimmarna. Precis som det ska vara helt enkelt. Fått extremt fina julklappar i år (också) i form av Stockholms-wekeend i jan. inackorderade i rumsvariant deluxe, kaffeprovning med J, presentkort på Kicks, tofflor i fårskinn, skinnhandskar m.m... och det allra mest romantiska såklart! Bamseplåster. Bamseplåstren icke att förglömma. Förmodligen den finaste gåvan jag någonsin fått.
Härliga jul, åh du härliga jul.
Fina julgåvor från föräldrarna och pojkvännen och fin tillvaro helt enkelt. Det har även bjudits på en massa massa snö. Snön har lockat fram barnen inom oss och vi vill aldrig bliva stura igen.
God fortsättning.
Countdown.
Det är onsdag, torsdag och fredag som ska jobbas... Sen ledig till 4 januari. Wow.
På fredag blir det glöggkväll med några vänner, innan vi skiljs åt och åker på olika håll under julen.
Surrealistiskt då jag tänker på hur jävla fort tiden gått... förresten. Det är inte kloookt.
Luggen.
Ni vet det där med luggens vara eller icke vara. Detta är nåt som i allafall förföljer mig... år efter år. Men likt förbannat samma lugg, samma längd. Kommer ingen vart nu. Saknar hellugg men hade det så många år förr innan denna som jag har idag tog vid. Sen kom den längden jag har nu och antingen blir det mittbena eller snebena.
Men nu till min fundering: Ska den vara välklippt och rejält luggig på pannan liggande? Ska den vara som nu lite nonchig utväxt och liksom ingen ordning alls och inte särskilt bra längd för något ändamål alls? Ska den sparas lite längre och kanske gå till käkpartiet? Ska den till och med kanske vara lika lång som övriga håret? Det är ju ljusår ifrån...
Så här bedrövligt är det idag, precis idag faktiskt (och passar på att lägga in en ny suddig profilbild som också fotades nu då jag skulle fånga luggen, suddig passar mig bra).
Nå? Är det inte ett dilemma så säg...
Då jag själv ser ut som dassigast dassig vet jag inte om jag vill lägga in denna bilden, på en skönhet, men jo jag gör det. Det är sångerskan Sarah Assbring ( El Perro del Mar) som har en störtskön frissa. Men jag skulle garanterat ångra mig om saxen klipper mig så korthårig? Men det är helt klart en inspirerande frisyr... fast, då blir jag väl aldrig gift...
Sarah Assbring.
Åh Jonathan Johansson.
Läste om Jonathans album i tidningen Nöjesguiden (som jag för övrigt snott och ritat i nu J).
Jag läste och jag förstod. Jag förstod att en till popnörd skulle inta en plats hos mig. Jag dras till popen... jag gör ju det. Framför allt är titelspåret En hand i himlen väldigt skön. Får lyssna in mig på resten och jag misstänker redan nu att fler spår kommer nå mig hela vägen hem.
Så här skriver Nöjesguiden-recenten:
med sin mjuka röst, sina skimrande syntslingor, sina blänkande rytmer, sina mjuka gitarrer, sina euforiska nätter, sin snygga Tears For Fears-försvenskning och ungdomens hela pulserande längtan har Jonathan Johansson ett nästan heligt skimmer över sig
Ja det var det som fångade mitt öga och nu lyssnar jag. Tack för tipset.
Christmastime is coming.
Lucia. På Elsa Beskows vis.
Längsen jag såg fram emot julen som jag nu gör.
Ser fram emot föräldrarna.
Ser fram emot att visa min kärlek mina rötter och vilket litet samhälle jag faktiskt kommer ifrån... det kanske är nu du kommer förstå mer av vem jag är och varför jag är som jag är. Ja vem vet...
Ser fram emot att laga mat till julbordet som i år får många vegetariska inslag - spännande va mamma och pappa? Exotiskt.
Ser fram emot att klämma på Saga och höra henne kurra om natten.
Ser fram emot vännerna.
Ser fram emot promenader i knarrande gnistrande snö. Bjuds det på det?
Ser fram emot tågresan med dig.
Det ska bli fantastiskt skönt att bara vara ledig och jag ska kanalisera en rad olika tankar framför allt vad det gäller jobbfronten... Blev dock nervös idag då jag insåg hur många semesterdagar det nu går åt... Men det är det värt. Det kommer bli semester nästa sommar ändå.
Nu är det iaf söndag och det är Lucia. Tittade på Lucia på TV imorse klockan 7. Hon sjöng inte märkte jag, ska det vara så? Söt och fin men inte en ton?
Jobbhelgen har flytit på fint och det ska bli väldigt najs med 4 helger på raken FRIA nu. Jag älskar helg. Helgen är nåt och jag önskar va ledig under hellre än jobba. Konstigt eller hur?
/dreams continue.
6.
Sen ledig lite mer än 2 veckor.
Det ska väl gå. 6 pass går rätt fort då jag tänker efter.
Elskling.
Du gör min värld lite bättre, lite rikare och lite vackrare.
Det är en gåta i sig att du tycks förstå mig, de gånger jag inte förstår själv.
Fortsätter lägga mycket av mitt fokus på dig alltså och du får mer och mer strålkastarljus på dig här i bloggen.
Men det är inte så konstigt, du är en del av mig nu.
Älskar dig J over the whooole wiiild wooorld and home again.
Agendan.
Städning.
Tvättning.
Kaffe.
Världens finaste kille ringer och säger världens vackraste ord till mig.
Snart:
2 veckor kvar till en 2 veckor lång semester.
Julmys.
Pojkvänmys.
Familjemys.
Lite längre fram:
Måste ta ett beslut angående jobbet... har till mars på mig.
Ännu längre fram:
Resor under året 2010 som jag tänker mig kunna ställa upp på är till; NY, Stockholm (ett måste varje år sedan jag flyttade därifrån), Oslo, någon europeisk storstad som exempelvis Berlin eller Paris.
Nosomani?
Vet inte hur många diagnoser jag ställt på mig själv den senaste tiden. Jag inser att det inte kan vara sant. Kan ju inte ha oturen att ha allt det?!
Nej tror faktiskt inte det. Det förstår jag ju. Men det är någonting som tycks tillhöra ett av mina personlighetsdrag. Att alltid tro det värsta av minsta lilla symtom. FAST läser man i Wikipedias förklaring av hypokondri så tycks hypokondrikern ha avsaknad av just symtom. Det är snarare en fysiskt frisk person som inbillar sig ditt och datt... Men jag tycker väl ändå att symtom som ex. hosta (som jag gått med länge och ger mig konstiga ideér) kan vara en indikation tillräcklig att nära hypokondrin och låta det blomma ut i ett inferno av inbillning.
Det är tufft att erkänna detta men så här är det för mig. Ofta orolig - för någon sjukdom. Och jag kan inte ens mäkta med att skriva om de olika tillstånd/sjukdomar jag tror mig ha, för tänk om det är så?! Att det är en sjukdom... Vore ju förargligt.
Hypokondri är rätt intressant dock. Så här skriver Wikipedian:
Hypokondri eller inbillningssjuka, ibland nosomani, är ett tillstånd som innebär att den sjuka är övertygad om att han/hon har en eller flera fysiska sjukdomar trots att denne är fysiskt frisk. Hypokondrin i sig är ett ångestutlöst psykiskt problem, som fokuseras bort från själens tillstånd till en obefogad oro över kroppens fel och brister. Kroppens normala signaler och utseende tolkas som sjukdom eller hot om sjukdom. Sjukrollen är central för den som är drabbad av hypokondri. Genom sitt innehav av en fysisk sjukdom äger den drabbade rätt att stänga av livet och livets alla krav och orkar leva med sin existentiella ångest. En person som lider av hypokondri kallas hypokondriker.
Men ok... kanske faktiskt inte är hypokondriker i denna fulla utsträckning som beskrivs här?
Det är inte så att jag anspelar på att vara innehavare av en fysisk sjukdom till den milda grad att jag har "rätt att stänga av livet och livets alla krav"... osv. Nej. Köper inte detta. En fullfjädrad inbillsk är jag nog inte. Men tillräckligt hyper ibland för att vara inbillsk då och då.
Är det någon som känner igen sig i detta eller är alla cool as ice och tar sånt här med en nypa salt? Jag vet att någon i mitt släktträd... en väldigt nära gren dessutom... kan med stor säkerhet känna igen sig i detta i allafall. Detta med att göra en höna av en fjäder och TRO det värsta av symtom.
Ja det var väl det. Det är skönt att skriva av sig och heala sina tankar.
Text text text.
Och det tänker jag då jag bara arbetat med det jag arbetar med i lite mer än 1 år... ja det är väl till och med 1,5 år nu. Det börjar bli väl länge nu inom samma yrke.
Det var en kombination av slump, vilsenhet och gamla jaktmarker som gjorde att jag läste till sjuksköterska. Och idag, ja jag reder ju ut kneget. Ibland, ibland till och med med bravur. Men jag känner mig ibland slumpmässig, vilsen och jagar gamla jaktmarker. Fortfarande. Jaktmarkerna som infann sig "emellan" är dem jag jagar nu. Som liksom klämdes ihop i mitten av mina "karriärer" inom detta yrke.
Först ut var det undersköterska. Sen filmvet, media och kommunikationsvet och kreativ skrivarkurs. Sen blev det sjuksköterska av alltihop. Hur fan hände det ? ? ?
Jo det var väl slumpen? Vilsenheten? Gamla jaktmarkerna? De där gamla, trygga och vana som redan utforskats inom vårdyrket och som på många sätt haft och har en plats i mitt hjärta... På många sätt ett naturligt steg. På många sätt... så fel.
Men låt oss fokusera på vården litegrann och vad som kan tänkas finnas att hämta där. Kan faktiskt ibland ännu drömma om och faktiskt se mig själv som en sjujävla barnmorska. Ja ursäkta att jag tar i nu. Men jag tror och är nästan säker där, det är något som skulle passa mig. Föda fram barn åt andra. Ja det ligger i lugnet. Att jag är så lugn och talar så lugnt. Det gillar dom. Dom där krystande. Lugnet.
Men jag är ledsen om jag gör er besvikna nu, särskilt mamma... jag vet vad du har för dröm för mig. Ja just det, barnmorskan Elin.
MEN,
en vacker dag har jag faktiskt tänkt att jag sadlar om helt, som det heter.
Och vet ni vad jag vill jobba med? Nej?
Nej, inte jag heller.
Vet bara att det ska innefatta text. TEXT. Skrift. Ord. Bokstäver. Jag uttrycker mig så mycket bättre i text än vad jag gör verbalt... tänk då så bra jag är med text - med tanke på min verbala förmåga.
Ja nu har jag både skrytit om min förmåga som potentiell barnmorska och som värsta författaren eller krönikören. Ja ibland får man älska sig själv... med tanke på gårdagens härliga monster-inlägg.
Variation förnöjer. Det mina vänner är kontentan.
Underbart.
Förvrider den frommaste raraste sötaste till världens... till världens kanske knäppaste monster som inte förstår varför hon säger saker, gör saker och känner saker på ett helt okonstruktivt sätt. Allt i ett naffs. Allt pang bom utan förvarning. Verkligen verkligen underbart.
