elinimalmoe

Och det känns för jävligt rent ut sagt.

Det har varit underbara lediga dagar. Inte behövt ställa klockan, härliga måltider, härliga promenader, lata dagar, filmer, serier, kärlek, kompishäng, familjehäng... Men nu är semestern slut och jag har sann arbetsångest som det kallas. Låg vaken inatt och funderade, vände och vred... Vet ju att det kommer släppa i samma stund som jag svidat om till vita dressen och är igång och jobbar igen. Men ännu är det vånda. Ännu är det en gnutta nervositet för jag vet inte hur illa det är på arbetsplatsen nu... Det ska inte vara så. Så ska man inte känna. Man ska inte vara orolig för saker och ting som kanske väntar på arbetsplatsen... går inte in på det mer än så men tror inte psykiatrin är mitt bord.

Vad är mitt bord?

Skulle ägna semestern till att komma någorlunda undefund med detta.

Har mina drömmar, såklart. Men det innebär en sån stor tvärvändning att jag inte vet om jag förmår mig till det, just nu... Jag vet bara att jag vill finna passionen i ett jobb. Är det möjligt? För mycket begärt? Åtminstone finna säkerheten, tryggheten, trivseln... Den arbetsplatsen jag är på nu är otroligt ostrukturerad och inte mycket till säkerhet eller trygghet. Trivs dock på ett sätt. Trivs på grund av kollegorna. Det är dom som gör alltihop ok.

Må tyckas jag bara gnäller nu och inte gör något åt detta. Men det är en process som säkert tar lite tid???