elinimalmoe

Det märks att jag är uttråkad och har varit hemma sjuk från jobbet. Rastlös och grubblande. Sån blir jag och sån är jag ibland helt enkelt. Tröttsamt. Men vad göra? Alla till mans är kanske så här, så det är kanske inte bara jag... 

Det märks att jag varit så gott som instängd i min boning för tankarna far omkring och jag har haft för mycket sällskap med mig själv. Tankar som söker sig osökt till sånt som är... tja... mindre lustigt. Jag blir helt enkelt tokig för den finns ingen ände på hur mycket jag kan koka ihop i mitt lilla huvud ibland.

Men, det går över igen och sen blir jag den glada igen... men visst tär det för stunden. Jag vet ju att även denna session av galna tankar kommer gå i ide och jag kan se mer klart igen. Men det är så mycket från det förflutna som griper tag i mig, som om det nästan vore meningen ibland, att bli påmind... för att sen komma stärkt ur det... eller vad vet jag? Men på mina sköna promenad nyss tänkte jag på allt positivt som mitt mod har lett till. IGEN. Det är ett väldans tjat om detta mod. Men det är så, det var mod... jag är modig.

Och, jag vill blicka framåt. Jag vill våga och tro. Vill känna styrka vareviga dag och att kärleken gror. Jag vill leva här i Malmö i ett tag till, för här trivs jag bra. Snart kommer pojkvännen och vi ska titta på en James Bond rulle, så vad finns det egentligen att klaga på?