elinimalmoe

Så känns det nu. Som om något lämnade min kropp och frambringade ett ljust skimmer och välbehag. Det var de onda demonerna som smet sin kos. Tills nästa gång.
Pms är ett monster som naglar sig fast, hårt hårt. Det är inte klokt vad förändrad jag blir. Personlighetsförändrad och tokig.

Känner någon igen sig i detta?
Hormonstinn irrar man omkring med konstiga tankar, paranoida tankar och stort stort kontaktsökande behov. MEN, kom inte för nära för då biter jag. Så där håller det på. Känslorna svallar. Orden missförstås. Kroppen förändras. Tills att dagen d kommer. Då allt mojnar, vinden vänder och känslorna känns genast mer harmoniserade igen. Jag finner balansen igen. Blir mig själv igen. Ler igen. Känner lyckan igen. Även om dagen idag började med smärta större än du någonsin kan ana. En timme i badet för att lindra... måste köpa en micro så min vetekudde kan värmas. Någon sa spikmatta, men tja, vet inte om det kan göra susen för detta ändamålet?

Älskling, vilket tålamod du har. Tack. Vi är nya och vi är inte vana, men du tar det så bra. Du är så jävla bra. Du är min prins.

Ikväll ska det jobbas och likaså lördag och söndag. Men klockan 15.00 på söndag går jag därifrån! SEMESTER!