Låt den rätte komma in.
Regin står Tomas Alfredsson och han lyckas skapa en kuslig och obehaglig känsla filmen igenom. Det är en rysare men även en kärlekshistoria. En kärlek, inte vilken som helst. En annan kärlek än den vi är vana vid kanske?
Det känns som om denna film beskriver något större än vad jag förstår, det är större än vad jag vill tro och vågar föreställa mig. Det handlar om ensamhet, utanförskapet och relationer. Relationer är väl ledordet helt enkelt. Relationer mellan barn och barn, relationen mellan barn och mamma, relationen mellan barn och pappa och framför allt relationen mellan barn och en vampyrflicka.
Det som griper tag i mig starkast är bortom själva historien, bortom själva filmen, det som griper tag i mig och som slår mig med häpnad är hur FANTASTISKT BRA dessa två barn skådespelar. Det är hisnande. Ni kommer förstå vad jag menar om ni ser filmen. Det är inte barn som karaktäriserar Oskar och Eli, eller det är ju barn men de har en vuxen framtoning, de agerar som om det inte gjort annat i hela sitt liv. Vet faktiskt inte om de skådespelat innan? (har dom säkert)
Så min stora eloge går till två fantastiska personer, Kåre Hedebrant och Lina Leandersson.
En sån skärpa, en sån närvaro och ett sådant djup. Det är sällan barn visar oss det i svensk spelfilm. Scenen när dom lyssnar på Gyllene Tider i vardagsrummet och smådansar är så levande. Eller scenen när dom sitter i klätterställningen och pratar för andra gången. Jag är fortfarande chockad. Det är inte bara dessa scenerna som känns fruktansvärt naturliga, måste faktiskt tillstå att varenda scen gör det!
Se filmen nu!
