elinimalmoe

Hade precis en konversation med en kompis i Stockholm.
Föreställ dig detta;

Du kollar länge på en snygg tröja i en butik, den hänger där och du längtar efter den, du har inte tid eller lust att prova, tiden går, du kan till och med tänka på den där tröjan då du inte är butiken. Du längtar. Den är perfekt, den kommer vara ultimat till den där festen du tänkt gå på. Tiden går. Spänningen stiger. Du hoppas tröjan ska finnas kvar, för nu har du sugit på karamellen länge. Tänk om den sålt slut? Till din lycka hänger den där! Det är nästan som om det är ett skimmer kring tröjan, strålkastarljus och ur en högtalare kommer ljuv musik. Du tar ner den, går med bestämda steg till provrummet. Spännande, iver, pirr. Det är nu det fantastiska kommer. Du tar av dig din egen tröja med sån iver att du nästan välter hela provhytten. Du får på dig tröjan, och... Den sitter för jävligt på dig! Du är ful, du är fet, färgen gör dig blek! Tröjan är inte vad du hoppats på, den är inte alls som du tänkt dig. Med stor besvikelse tar du av dig den. Så uppgiven att du lägger den slarvigt på pallen och skiter i att hänga tillbaka den igen. Du tänker att du aldrig ska prova en tröja igen. För det kommer ändå inte klä dig. Men innerst inne vet du, nya tröjor kommer komma, nya trender och nya tider. Du vet att du kommer falla dit igen. Du vet att åtrån kommer växa.

Föreställ dig detta.

Ibland blir det inte som man tänkt sig.